Hygget

Den mest kända striden i Ottsjö är kampen mot en reglering av Ottsjön, i början av 1950-talet. Den blev slutligen avgjord i november 1956 då Ottsjöborna fick det glädjande beskedet att sjön var räddad, vilket vi alla kan njuta av idag.

33 år senare, 1989, var det dags för en ny uppmärksammad strid, som Dagens Nyheter skrev om i två artiklar den 24 respektive 31 oktober 1989. Denna gång ville det statliga domänverket avverka 40 ha skog på 500-600 meters höjd på sluttningen av Ottfjället, mitt i blickfånget från byn.

En rörelse startade, det skrevs protestlistor och man uppvaktade domänverket för att stoppa avverkningen av skogen, som man menade borde räknas till fjällnära skog och därmed skonas.

Under 80-talet hade även antalet arbetstillfällen inom turistnäringen ökat, och Ottsjös slogan i den lyckade satsningen var ”Fjällbyn med världens vackraste utsikt”. Ett kalhygge såg man som ett hot i konkurrensen om turisterna.

Ett år tidigare, 1988, hade Vålådalens naturreservat bildats, och det nya kalhygget planerades direkt mot reservatsgränsen. De som hoppades på en framtida utvidgning av reservatet såg sina förhoppningar grusas vid en avverkning.

En representant för domänverket medgav att ett kalhygge inte är vackert men att man ställt upp på att skydda de finaste områdena, och att göra hyggeskanterna oregelbundna istället för ett klassiskt fyrkantigt hygge.

Dessutom avstod domänverket 8000 hektar produktiv skogsmark vid bildandet av vålådalsreservatet, och var inte beredda att släppa skog även utanför reservatsgränsen, skriver Dagens Nyheter.

I ett sista försök att rädda den 150 år gamla granskogen och slippa se ett kalhygge, som tar många, många år att växa igen, kom Ottsjöborna med ett mycket ovanligt förslag. Man erbjöd sig att ta ett lån, och betala 500 000 kr till domänverket, en summa som med marginal skulle täcka den beräknade vinsten för avverkningen.

Domänverket ställde inte upp på den lösningen, och den kommande vintern genomfördes avverkningen.